Stationen i Skäralid stod klar 1892 då bansträckan invigdes mellan Klippan och Röstånga. På ovanvåningen fanns det då en tvårumslägenhet till stationsinspektorn. Sex år senare förlängdes järnvägen från Röstånga till Eslöv (södra stambanan). Efterhand som trafiken ökade till Skäralid, så väl gods som persontrafik, behövdes Skäralids station byggas ut. 1914 stod stationen klar som den ser ut än idag. Järnvägen hade sin höjdpunkt under 1940-talet och en bit in på 1950-talet med godstransport för sten och timmer. Skäralid var då som nu en stor turistattraktion och under helgerna sattes extratåg in från Malmö och Köpenhamn. I takt med en ökad privatbilism blev järnvägen allt mindre lönsam och den 31 augusti 1961 gick det sista persontåget mellan Klippan och Eslöv. Godstrafiken fortsatte ytterligare en tid. 1968 lades all järnvägstrafik ner för gott till Skäralid.

Gula Villan, eller som det förr hette Lundgrens café, byggdes 1925. Huset byggdes som privatbostad men ägarna Elin och Per Svensson fann snart huset för stort och öppnade därför café och resanderum. Rummen uthyrdes framförallt till turister, stenhuggare och andra tillfälligt boende. Det fanns ett litet hus på tomten som kallades ”Ateljén” som också hyrdes ut. 1956 såldes huset till BP-bensinbolag som hade för avsikt att öppna bensinstation, men det blev aldrig av. Huset såldes istället och den nya ägaren öppnade en antikaffär under några år. Därefter stod huset tomt i många år för att i slutet av 1970-talet köpas av Domänverket. 1981 invigdes Sveriges första naturskola i Gula Villan. Tyvärr lades naturskolan ner i mitten av 1990-talet och istället blev Gula Villan vandrarhem och turistinformation för Klippans kommun.

Skäralids Camping ligger i ett gammalt stenbrott. Det började brytas sten i Skäralid i större omfattning 1906. Vid tiden fram till första världskriget 1914 så fanns det cirka 60 anställda i stenbrottet. Stenhuggarna kom från Småland, Blekinge och Bohuslän där det fanns gamla traditioner av stenbrytning. I Skäralid höggs många olika sorters sten, såsom gatsten, trappsten, men även finare sten som till kyrkogårdsmurar och monument. De som högg monument var de skickligaste stenhuggarna och kallades ”monumentare”. De var riktiga konstnärer. Under andra världskriget exporterades mycket sten till Tyskland och Hitlers monument. Stenbrottet lades ner i början av 1970-talet.

Skäralid och Kopparhatten har besökts av många människor i över hundra år. Naturturismen tog fart i slutet av 1800-talet när borgarklassens semester och naturromantik var på modet. Fler människor bosatte sig i städerna och järnvägen till Skäralid gjorde att många kunde åka hit på utflykt och uppleva storslagen natur. Turisthotellet i Skäralid byggdes 1906 och här kunde borgerskapet bo och äta gott. Många danskar tog sig hit med direkttåg (via färjan) från Helsingör och Köpenhamn. Dansbanor vid Skärdammen och Kopparhatten lockade det ”vanliga folket” från när och fjärran. Det var inte ovanligt att man cyklade till Skäralid från Simrishamn, Ystad och Trelleborg, en sträcka på drygt 10 mil!